Underrättelseverksamhet och dess metoder

Ny säkerhetsskyddslag, nytt säkerhetsläge, totalförsvarsplanering, GDPR och NIS direktiv är bara några av de stora förändringar som vi har sett de senaste åren. I bakgrunden till allt detta ligger en förändrat hotbild, med förändrad menas givetvis ökad.

Att frågorna är  något som myndigheter som Säpo och Försvarsmakten länge jobbat med är självklart men hur ska man som enskild verksamhetsutövare, nu när Sveriges säkerhet och krav på säkerhetsskydd berör många fler aktörer förhålla sig till det nya omvärldsläget?

I det första inlägget på bloggen kommer underrättelseverksamhet att beröras.

En av de hotbilder som fått en återuppväckt betydelse efter att för många ha varit något som försvann i och med Berlinmurens fall är främmande underrättelseverksamhet. Enligt Säpos årsrapport för 2018 är just främmande underrättelseverksamhet en av de största hoten mot Sveriges säkerhet och också något att beakta i en säkerhetsskyddsanalys.

För de som tidigare ej upplevt sig vara berörda av denna hotbild är verksamheten till stor del okänd och svårgreppbar. Att beskriva underrättelseverksamhet i ett blogginlägg är inte möjligt men ett sätt att beskriva underrättelsetjänstens verksamhet är att kategorisera de underrättelseproblem som den har att handskas med. Detta kan delas in i  tre olika kategorier, nämligen pussel, mysterier och komplexiteter.

Pussel är en fråga som har ett definitivt svar där svårigheten ligger i att hitta svaret samt att veta när man faktiskt har hittat det. Den amerikanska utrikesministern Donald Rumsfeld talade tex vid en numera berömd presskonferens om”known knowns”, det vill säga saker vi känner till, samt om ”known unknowns”, saker vi vet att vi inte känner till. När ett pussel blir löst övergår en known unknown till en known known. Slutligen talar Rumsfeld om “unknown unknowns” vilket påminner om komplexiteter men är ännu mer ogreppbar eftersom vi inte ens har en utgångspunkt för vad det skulle kunna vara.

Mysterier skiljer sig från pussel i den aspekten att det inte ens är teoretiskt möjligt att finna ett definitivt svar eller bevis på frågorna eftersom det inte finns någon tydlig orsaks-verkan relation. Ofta handlar det om problem som bottnar i människor, mänskliga beteenden eller intentioner. För att ändå kunna göra någon form av förutsägelse är utlåtande om graden av sannolikhet för ett utfall ett sätt att närma sig ett mysterium. Bedömning av sannolikhet bottnar sig i sin tur i olika metoder som kommer att beröras nedan. Det är viktigt att man inte misstar ett mysterium för att vara ett pussel eftersom man då riskerar att leta på fel ställe och/eller dra felaktiga slutsatser.

Slutligen komplexiteter som är en aggregering av mysterier. Många aktörer som agerar i en inte sällan snabbt skiftande kontext. P.g.a. den stora inneboende osäkerheten samt att händelsen ofta är unik blir det svårt att ge några utlåtanden ens om sannolikheter.

Svensk, och så även främmande underrättelsetjänster använder sig av ett flertal metoder för att hantera de ovan beskrivna utmaningarna.

Strategisk underrättelseanalys innebär ett perspektiv som sträcker sig över flera år. Frågorna som ställs blir då mer övergripande och riktar in sig på förändringar och trender på längre sikt. Även inriktningen på analysen kan sträcka sig över ett flertal fält för att därigenom bilda en uppfattning om en framtida utveckling. Det strategiska perspektivet påverkar också svårighetsgraden i uttolkningen av det insamlade underlaget. Svaren som genereras av analysen kommer av samma skäl inte heller att vara exakta eller detaljerade. För Ryssland är Sveriges förhållande till NATO en typisk sådan fråga.

Common sense analys grundar sig i uppfattat logiska och rationella resonemang. Faran med en common sense analys är att det är lätt att anlägga sitt eget perspektiv om rationalitet på motaktören och därmed missa vad som är rationellt utifrån aktörernas perspektiv. Vilka motpartens intentioner är kan också lätt missförstås eller förbises eftersom de utifrån analytikerns perspektiv kan vara så osannolika och oförklarliga. Problemet är relevant även på en strategisk nivå och kan därmed leda till underrättelsemisslyckanden. Ett exempel var oförmågan att förstå Saddam Husseins till synes självdestruktiva politik i frågan om massförstörelsevapen. Assads bombning av den egna befolkningen är ett liknande exempel.

En mer krävande metod är mönsteranalys. Krävande bl.a. därför att den förutsätter kontinuitet, god kännedom om tidigare historia och företeelser som man försöker hitta analogier med. Just p.g.a. att mönsteranalys förutsätter analogier med tidigare händelser kommer avvikelser från dessa (unkown unkowns) att komma som en överraskning. Inte minst är problemet med att skilja relevanta signaler från allmänt brus påtagligt här.

Gränssättande faktorer är en mer specifik metod där kritiska faktorer (kriterier) för en viss utveckling analyseras. Avgörande är att rätt faktorer identifieras samt att analysen av dem är möjlig och resultatet är korrekt. Istället för intentioner är det i det här fallet snarare kapaciteter som analyseras. Förutsatt att det uppfylls är detta frågor som skulle kunna beskrivas som ett pussel. Exempelvis krävs ett viss roro kapacitet i Östersjön för att en rysk landstigningsoperation mot Sverige ska vara genomförbar.

Tillgång till en centralt placerad källa kan av förklarliga skäl naturligtvis vara väldigt värdefullt ur underrättelsesynpunkt. Möjligheten att få en direkt bild av hur aktörerna formar sina strategier och vad de har för planer. Detta är något vi också sett bevis på att Ryssland är aktiv med. Samtidigt finns en hel del problem att beakta även här. Kan källan vara medvetet placerad för att lämna ifrån sig felaktig eller vilseledande information? Företeelsen ”walk ins” dvs personliga källor som inte har blivit rekryterade utan självmant erbjuder sig att lämna information är särskilt problematiska ur den aspekten.

Att bevaka öppna källor, s.k. open source intelligence (OSINT) är inte olagligt men genom den insamlade och aggregerade informationen går det att lägga pussel och dra slutsatser för att få reda på information som inte var tänkt att avslöjas. Bilden nedan är från rysk TV som  av misstag råkade visa ritningarna på det topmoderna kärnvapentorpedsystemet Status-6.

Misstaget bekräftades visserligen av Kremls talesperson men det kan mycket väl vara en tvist. Det kan lika gärna var ett “medvetet misstag” och ritningen som syns är en falsk ritning. Vilseledning, eller som det heter på ryska “maskirovka” är en väl etablerad metod.

Oavsett hur det ligger till, rena misstag  eller  till synes okänslig information om verksamhetens ekonomiska statistik, Twitter, Facebook, bloggflöden, webbsidor, Youtube kanaler, mötesprotokoll, planer, beställningar, förekomst i media, samt personalens egna uttalanden är alla källor som utgör delar i pusslet som läggs.

Genom att få en bättre förståelse för hur underrättelsetjänster verkar och agerar kan man få en bättre bild av den rådande hotbilden men framförallt av vilka sårbarheter man har i sin verksamhet.

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *