Corona och Sveriges krishantering

Norra Italien, de normalt livliga gatorna gapar ödsligt tomma, de få människor som ändå syns ute skyndar på för att komma fram dit de är på väg, de undviker kontakt med andra de ser. På sjukhusen arbetar personalen till bristningsgränsen men ändå ökar antalet döda varje dag. Det som beskrivs är inte Lombardiet 2020 utan grannregionen Veneto 1918.

Där, i slutet av första världskriget deltog min mormors far som artillerist i den Österikisk-Ungerska armén i de hårda striderna runt floden Piave. Han överlevde kriget och fick med sig ett antal medaljer hem också.

Soldater under första världskriget tar en paus.
Min mormors far (andra från vänster) under en paus mellan striderna.

26 år senare, mitt under nästa brinnande världskrig blev hans dotter, min mormor, gravid med min mamma. De första två åren av min mammas liv tillbringade hon mest i ett skyddsrum i Budapest. Hela familjen klarade sig igenom andra världskriget också.

När min mamma var 12 år var det dags för sovjetiska stridsvagnar att rulla in i in i Budapest. De skulle krossa det folkliga upproret mot den kommunistiska diktaturen i landet. Åter igen fick familjen söka sig till skyddsrum. Deras lägenhet sköts sönder av en sovjetisk stridsvagn men hela familjen klarade sig igenom revolten 1956 också.

Hur är det med mig då? Förutom en flykt till Sverige genom Tjeckoslovakien och Östtyskland när jag var 6 år gammal så har mitt liv varit förskonat från sådant. Det som händer nu gör att det känns som att nu är det min tur att uppleva det. Det är lite som att det var väntat.

Kriser och krig har varit en del av min familjs historia. Det är med det perspektivet jag nu skriver om min syn på den rådande svenska krishanteringen. Jag har tidigare berört temat här.

”Lyssna på experterna”

Det är många som har åsikter och standardsvaret på det har blivit, ”lyssna på experterna”. Redan där tycker jag att det har havererat. Det finns ingen samsyn, det finns ingen ”expert” som har facit på vad som ska göras. När någon säger ”lyssna på experterna” handlar det mer om att personen tycker att man ska lyssna på den expert som personen själv håller med om. Motparten kan avfärdas, som populist, alarmist, självutnämnd expert eller paranoid.

Två grundläggande punkter i krishantering är tydlig kommunikation och att agera tidigt, även om man inte har all information man skulle önska. På ett sätt kan man ju tycka att dessa två punkter motsäger varandra. Hur ska man kunna vara tydlig med vad man gör om man inte har alla underlag till sina beslut? Det är ju själva krisens väsen, att allt inte är sådär uppstyrt och kontrollerbart som det brukar vara. Vad det handlar om är att agera på det man tro sig veta, berätta det men vara öppen för att det kan behöva revideras.

Det jag istället tycker mig se är tvärsäkra uttalanden, en väldig tvekan om agerande och när det inte blir som man hoppats kommer ett nytt tvärsäkert uttalande.

Budskap och agerande

Sommaren 2018 skickades broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” ut till 4,8 miljoner hushåll. Budskapet var att alla skulle se till att ha förberedelser för att kunna klara sig själv en vecka. Det budskapet har myndigheter fortsatt ge sen dess. I mars 2020 börjar människor i Sverige bunkra, responsen från myndigheter blir då, ”du behöver inte bunkra”.

Det är något som helt missas här.

För det första, vilken kris är över på en vecka? Kan vi ens kalla något som är över på några dagar för en samhällskris? Om tanken är att människor verkligen ska klara sig själva så ska man bunkra och förbereda sig för långt mer än bara sju dagar.

För det andra, krisen idag är en smittokris. Att bunkra handlar inte om att bygga upp ett livstidsförråd av toalettpapper och Alvedon. Bunkringen handlar om att om jag blir sjuk så vill jag inte, eller kanske klarar jag inte att gå till butiken och handla. Det är både för min, men också för andras skull. Ganska bra att då ha det man behöver hemma.

För det tredje, risken att bli smittad eller att smitta andra är betydligt lägre om man går till butiken en gång och köper 40 toalettrullar istället för att gå dit 40 gånger och köpa en toalettrulle. Dessa perspektiv verkar helt ha missats. Budskapet är nu istället ”bunkra inte, det kommer ordna sig”.

När sportlovet var slut började svenskar komma hem från sina skidresor i det redan då allvarligt drabbade Norditalien. De tvärsäkra uttalanden vi hörde från myndigheter och ministrar var att det är ingen fara. Smittan kommer inte sprida sig i samhället, screening på flygplatser och karantän hjälper inte. Uttalanden gjordes om att sådan screening inte görs i något annat land heller. Detta var direkt felaktigt eftersom flera länder redan då kontrollerade passagerare från smittdrabbade områden. Följaktligen gjordes ingenting, människor kunde fritt kliva av från planen och åka hem och börja jobba.

När smittan ändå började sprida sig i landet kom den 6 mars nya uttalanden från Folkhälsomyndigheten om att toppen av smittade snart var nådd. Det blev inte så, istället ökade antalet smittade i den grad att man inte längre ansåg sig klara av att testa dessa. Nu kom istället uttalanden om att testning av så många egentligen inte var så viktigt längre. Just att testa så många som möjligt är vad WHO rekommenderar starkt.

Vem ska anses vara experten här, WHO eller Sverige?

När man nu inte längre hade kontroll kom istället idén om att smitta så många som möjligt för att därmed uppnå flockimmunitet. Det tog bara någon dag innan det som myndigheten precis hyllat visade sig vara en katastrofal åtgärd.

När detta skrivs är frågan om stängning eller inte stängning av skolor en fråga som har rasat de senaste dagarna. Alla andra länder i Europa har tagit det beslutet, Sverige avvaktar.

Myndigheternas argument om att barn inte smittar eller att smitta inte förekommer i skolor blir också väldigt märkligt när man samtidigt säger att en stängning av skolor skulle leda till att barnen smittar sina far och morföräldrar.

Vem ska anses vara experten här, alla andra länder i Europa eller Sverige?

Poängen är inte att vara efterklok, jag har själv inte facit, men det verkar ingen annan ha heller. Poängen är att en större ödmjukhet hade gjort mycket större nytta. På vilket sätt hjälper det att kritisera Kinas djurmarknader mitt i en växande kris? På vilket sätt hjälper det Sverige att kalla andra länders åtgärder för ”fullständigt meningslösa”? Att bara avfärda människors oro med ”lyssna på experterna” samtidigt som dessa ”experter” säger helt olika saker och väljer helt olika lösningar skapar bara mer oro. Människor kommer att agera på den oron och istället tappa förtroende för myndigheterna, speciellt när hela hanteringen präglas av ”avvaktan”.

Allt är såklart inte dåligt och den dagen vi faktisk har ett facit får vi se vilka som agerade bäst. Det jag däremot vet är att hade min familj bara lyssnat på ”experterna” och bara agerat när det var ett absolut måste hade den här texten aldrig kunnat skrivas.

Inget civilt försvar eller krisberedskap utan individuellt ansvar.

Nyligen presenterade FOI en rapport om civilt försvar och Sveriges förmåga att försvara och upprätthålla samhällsfunktioner under ett typfall kallat gråzon. I rapporten diskuteras att begreppet gråzon inte är helt enkelt att konkret definiera men att det rör sig om ett tillstånd mellan krig och fred där vad som sker och varför det sker präglas av en stor osäkerhet.

Det är mycket som händer nu i Sverige, en form av uppvaknande från den utopi om evig fred som Francis Fukyamas bok “The end of history” från 1992 presenterade och som präglat så många politiker sedan dess. Detta uppvaknande  är självklart positivt men ska vi se på det mer kritiskt är det en sen, en väldigt sen insikt.

Fortsätt läsa “Inget civilt försvar eller krisberedskap utan individuellt ansvar.”