Inget civilt försvar eller krisberedskap utan individuellt ansvar.

Nyligen presenterade FOI en rapport om civilt försvar och Sveriges förmåga att försvara och upprätthålla samhällsfunktioner under ett typfall kallat gråzon. I rapporten diskuteras att begreppet gråzon inte är helt enkelt att konkret definiera men att det rör sig om ett tillstånd mellan krig och fred där vad som sker och varför det sker präglas av en stor osäkerhet.

Det är mycket som händer nu i Sverige, en form av uppvaknande från den utopi om evig fred som Francis Fukyamas bok “The end of history” från 1992 presenterade och som präglat så många politiker sedan dess. Detta uppvaknande  är självklart positivt men ska vi se på det mer kritiskt är det en sen, en väldigt sen insikt.

Det osäkra omvärldsläge som beskrivs i rapporten är inte något nytt, det är inte något som började med Rysslands agerande i Georgien, något som för övrigt inträffade 2008 dvs för 11 år sedan. Vi såg det redan 1992, samma år som Fukuyamas bok kom ut. Det var hösten det året som Mujahedin soldater från främst Iran med sina karaktäristiska  gröna pannband dök upp i Bosnien för att slåss vid sidan av den Bosniska armén. Sk små gröna män fanns långt innan Ukraina.

Hela maktspelet om Jugoslavien, inte bara mellan öst och väst utan även från andra delar av världen. tycks i stort sett ha fallit i glömska. Många har också uppfattningen att den konflikten löstes med Daytonavtalet 1995, vilket är mycket långt från sanningen. Bara fyra år senare bröt nästa konflikt ut på Balkan, kriget i Kosovo. Samma år utökades NATO med ett antal länder från den forna Warsavapakten och 2004 gick ytterligare länder med, bla de Baltiska staterna. Det råder delade meningar om vad Väst lovade Ryssland angående NATO utvidgning i samband med diskussioner om Tysklands återförening men att utvidgningen uppfattades och uppfattas som ett hot från Ryskt håll är däremot uppenbart.

Det som Sverige ägnade sig åt under denna period var en kraftig nedrustning av det militära försvaret och en i princip total nedmontering av det civila försvaret.

Men som sagt, det börjar hända saker även i Sverige och syftet med detta inlägg är inte att vara efterklok utan se på vad mer som bör göras. Även om civilt försvar och krisberedskap inte är samma sak är den skillnaden inte av betydelse för det här inlägget. I den ovan nämnda rapporten diskuterar FOI tre områden där de också föreslår att mer forskningsinsatser behövs, Försvarsvilja, Försörjningsförmåga och Förståelse av hotbild. Den bild som beskrivs är inte direkt oproblematisk.

Läget idag är att vårt samhälle är oerhört beroende av att centrala verksamheter som el, livsmedel, dricksvatten, betaltjänster och värmeförsörjning fungerar. I händelse av störningar eller avbrott i dessa finns det inga beredskapslager längre att falla tillbaka på. Även om det pågår en uppbyggnad av ett civilförsvar är vi inte där än och det ligger därför idag ett väldigt stort ansvar på enskilda verksamhetsutövare och i slutändan på individen själv för att klara av en sådan störning.

I november 2018 delade MSB ut foldern “Om krisen eller kriget kommer” till 4.8 miljoner hushåll. Hur har det gått  då?

I mitt arbete träffar jag många människor som är verksamma i olika roller inom säkerhetsbranschen som jag tar upp dessa frågor med. Det är en grupp människor som har en högre förståelse och medvetenhet kring frågor rörande hot, risker och förebyggande säkerhetsarbete än vad människor i allmänhet har. Det som dock är väldigt tydligt är att det är väldigt få av de som jag diskuterat detta med som har gjort något över huvud taget av de rekommendationer som MSB tar upp i den nämnda foldern.

När de enskilda samhällsviktiga verksamheterna diskuteras förstår man inte alltid heller de olika aggregeringsfaktorerna. Att vid ett större avbrott i betalsystemen som innebär att tex Swish och kreditkortsbetalningar inte fungerar så kommer heller inte bankomater att fungera. De pengar som finns på banken är då inte till någon större nytta när de inte är åtkomliga. Kanske spelar det dock mindre roll att ingen har några kontanter eftersom butikshyllorna ändå kommer att stå tomma efter några dagar pga av stopp i varuleveranser och avsaknad av egna lager.

Ännu värre är att det saknas en insikt och en sammankoppling om att när elen försvinner så kommer inte någon av de övriga samhällsviktiga verksamheterna heller att fungera. Föreställningen är snarare att man slipper skärmar, tänder värmeljus och får en möjlighet att umgås med familjen och spela brädspel.

Syftet är inte att måla upp ett skräckscenario men i avvaktan på att ett organiserat och verkligt fungerande civilförsvar byggs upp räcker det inte med en färgglad broschyr som många har behandlat som vilket reklamblad som helst som dimper ner i brevlådan. Speciellt inte när så mycket bygger på att den enskilda faktiskt tar ett ansvar för sin egen försörjning.

Väldigt mycket fokus läggs på myndigheter, kommuner och landsting och det behövs men det krävs även kraftiga insatser för att höja medvetenheten och kunskapen hos de enskilda individerna. Inte bara för den enskildes skull utan också för att de samhällsresurser som trots allt finns inte ska belastas i onödan och kunna fokuseras dit där de verkligen behövs.


Amerikanska informationsfilmen “Duck and cover” från 1952 upplyser allmänheten om hur man ska agera vid ett kärnvapenanfall.

Klippet ovan upplevs snarare som komisk idag men det var en annan tid och poängen är vikten av att medvetandegöra och sprida förståelse och kunskap.

Information om krisberedskap  borde ingå som en del i allmänbildningen på gymnasieskolor. Media, inte minst public service har en jättepotential att nå ut med information. Serien “Nedsläckt land” var ett bra exempel på hur man kan sprida information utan att det blir tråkigt. Kanske kunde TV4 hoppa över något reklaminslag om fantastiska online kasinon och istället informera om krisberedskap. Även arbetsgivare, privata som offentliga borde ta ett större ansvar i frågan, ta upp det på personalmöten eller kanske tom avsätta en utbildningsdag kring de här frågorna. Om inte annat ligger det i deras intresse också att personalen kommer till jobbet vid en kris eller störning, istället för att fara runt och försöka hitta dricksvatten bland tomma butikshyllor.

Och slutligen en samvetsfråga till dig som läser det här, hur mycket har du själv gjort för att du och din familj ska klara en kris?

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *